Hemma igen! Huvudet fullt av intryck och hjärtat fullt av möten. När kronan är svag är det fantastiskt att bo i ett land som bjuder på enastående naturupplevelser och bra vägar. Sträckan Helsingborg - Gagnef, via Hjo, är väl drygt 60 mil, men med
goaste vännen bredvid och gamla godingar på spelaren, flyter milen snabbt iväg! Och förresten, ett tips - en gammal hederlig karta räcker långt, GPS:n är bara ännu en onödig pryl...;)
Eftersom jag är en ganska blyg blåklocka och ingen större fena med kameran, valde jag helt medvetet att lämna kvar den i väskan ganska ofta. Vi har varit hemma hos bloggvänner som har helt otroliga hem, så vackra att de inte går att beskriva utan måste upplevas. Och jag TVINGAR mig att bara uppskatta, att inte jämföra med mitt eget.
Upplevelsen blir större för mig när jag inte ser genom sökaren och mycket kan ändå inte fästas på bild. Dofter, ljud, stämningar... Vackra bilder kan jag ju njuta av hos er andra, eller hur!?
Redan på söndag förmiddag var vi på första auktionen, en gårdsauktion i en liten by utanför Djura. Det är så fascinerande med gårdsauktioner - ett helt livs samlande auktioneras ut på en eftermiddag! Just här var det gott om allmogeföremål; ting som verkligen använts i det dagliga livet och inte bara varit till lyst. Kunde inte motstå en bild av en gammal tapet.
Minst tio linnesäckar med stora härvor av lin gick under klubban. Det stod vävstolar på gården och förråden var fulla av mattor och vepor i traditionella färger.
Det enkla är ofta det vackra.
Jag har lärt mig ett nytt ord - "kärlhylla". Här har vi en sådan, platsbyggd, full med bruksföremål. Priserna överskred med råge vad jag hade hoppats på, men det gjorde ingenting, man måste ju inte äga allt man tycker är vackert. Fyndar gör man INTE under auktionsveckan!
Om jag måste välja NÅGOT som varit det bästa under veckan, är det helt klart alla möten! Först
Marie i vackra Hjo, därefter, i tur och ordning,
Ingela,
Hanna,
Susanne (och Alice!),
Lena och
Melinda. Tack för att vi fick hälsa på och tack än en gång för rundturer!
Efter 191 körda mil, i både regn och solsken, möttes jag av två solkyssta barn som nästan kröp innanför kläderna - det kallar jag ett välkomnande! Borta bra, men hemma bäst.
♥
Lena