En fröjdefull Jul...

...önskar jag alla läsare och bloggvänner - jul för mig, det är glädje och gemenskap, tända ljus och lyckliga barn - idag får min stora flicka symbolisera allt det där.

Ha en magisk dag!

♥

Lena

Vemod

Nästa år, när vi tänder ljus på Alla Helgons dag, får vi tända ett extra ljus.

Vår G, svårt sjuk i magcancer som spridit sig till både levern och lungorna kommer inte att vara bland oss längre. Jag har aldrig firat en jul utan honom, inte våra barn heller. Vi ber för att han finns kvar det här året...

Inför döden är vi alla lika.

Allmogemönster

Hej alla raringar! Här kommer det ett litet livstecken från mig, jag har haft lite andra prioriteringar senaste månaden och kommer förmodligen att ha det även en tid framöver, bara så att ni vet! Men jag finns här och kikar in hos er alltsomoftast.

Några av er har mailat och kollat läget, tack så jättemycket för det, ni är underbara! Det är ingen fara på taket, jag har blivit working-girl igen, hela familjen får nya rutiner och så har jag en mycket nära anhörig som är riktigt dålig, då hamnar bloggen långt ner på listan, åtminstone för mig...

En särskild hälsning vill jag passa på att skicka till Zara med bloggen House of chandeliers, du är en ängel på min axel! Ni som ännu inte besökt Zara måste verkligen göra det, hon är en alldeles enastående människa!

Inspirerad av det senaste numret av Lantliv, där de visade vackra kläder i allmogestil, måste jag bara visa mina vantar från Flash! Jag kan inte se mig mätt på dem, de är helt enkelt underbara! Handbroderade och fodrade med fleece. Vi hade vår första frostnatt häromnatten, ovanligt tidigt faktiskt, så då passar det ju alldeles lysande med nya fina vantar. De andra bilderna visar en säkert 15 år gammal ullväst som jag inte haft hjärta att göra mig av med, den är också från Flash faktiskt, och känns helt rätt just nu, sitter bara lite tight om ryggen... Hrrrm.

Hoppas ni har det fint alla ni go'ingar därute i bloggvärlden, jag är så glad att jag får vara en del av den här gemenskapen!

♥

Lena

Jippiiii!

Vickelivickandet och vridandet har givit resultat.

Världens sötaste gluggtroll är ett faktum!

"Mamma, vi struntar i tandfen den här gången.

Jag vill faktiskt behålla den här tanden.

Kan jag få en peng av er i stället?"

♥

Lena

Till alla våra mammor...

... och alla som själva är mammor.

Jag är 43 år. Det har runnit många dagar och timmar under min hud. Det har runnit ännu fler under min mammas. För min mamma kommer hon alltid att vara, hon har alltid funnits där, i vått och torrt.

Vi är så olika man kan bli som människor och har helt olika infallsvinklar, men hon är min mamma och det gör henne till en av topp fem på min "viktigaste-personerna-i mitt-liv-lista".

Jag tror att föräldrar oftast gör så gott de kan, omständigheterna kan göra att det blir fel ändå. Det är då vi människor måste ta ansvar för våra egna liv i stället för att fastna i hur det borde ha varit. Sätta oss själva vid rodret/ratten/ tyglarna. När vi gjort det och hittat vår egen väg kanske vi kan knyta banden igen, men på vårt eget sätt, med så hårda eller lösa knutar som behövs...

Och jag är också mamma och gör dumheter och är orättvis varje dag. Men jag älskar mina barn, mer än mitt eget liv, så är det. Och jag inbillar mig, att om jag visar dem det, hur villkorslöst jag älskar dem, så spelar det ingen roll att jag ibland inte orkar, att jag gråter och skriker på dem. Mina barn känner sin mamma, de vet att det är okej att skrika och skälla ena stunden och kramas hårt nästa. Stora känslor visar man oftast bara med dem man känner sig trygg med...

På det dukade frukostbordet låg ett paket från barnen.

Det innehöll en vackert mönstrad planteringsspade och en sax.

Nu kan jag plantera med stil!

Idag är det min dag, en dag som känns mycket viktigare för mig än min födelsedag. Jag är en otroligt stolt mamma! Nu ska jag ut i köket och hjälpa min stora dotter baka sockerkaka så det kan bli jordgubbsbakelse till fikat!

Ha en fin söndag och Mors Dag!
♥ Lena

A girls best friend...?

Helgen försvann i feberns töcken, det blev inte ens en tummetott av Alla Hjärtans Dag-firandet. Men vad gör det - det där är ju en dag man kan fira lite för jämnan! Själv blir jag nog gladare om jag får ett kärleksbevis när jag inte väntar mig det....

Som den här, den förärade maken mig förra veckan!

En multislip med inbyggd dammsugning, clickfunktion och åtta sliptillbehör!

This has to be a girl's best friend, eh?! Så snart vädret tillåter utevistelse åker blåbyxorna på och de gamla glasögonen ska bli alldeles kladdiga av slipdamm! Nu vet jag att ni är många som blir otroligt avundsjuka på mig, åtminstone de av er som inte föredrar diamanter framför gamla möbler...

Syrran kom hem från Indien i torsdags. Eftersom hon är världens mest omtänksamma och generösa människa, hade hon en hel väska full med grejer till mig och tjejerna. Vi stod och hoppade jämfota när hon plockade fram den ena saken finare än den andra...

Handsnidade stämplar i mangoträ

Tänk så fina de blir på ett enkelt kuddfodral i linne...

I övrigt kan jag rapportera att jag för andra dagen i rad vräker i mig proteiner. Leila har inte varit bra för figuren, om man säger så... Så nu är det GI Rivstart som gäller i två veckor, fast jag fattar inte hur jag ska palla sådan här frukost i längden...

3 ägg, ett halvt paket knaperstekt bacon, grillad tomat, ruccola och stekta champinjoner...

Lena

En sekund

... mer tar det inte. Den ena stunden hoppar man runt och leker och skojar med sina kompisar. I nästa sekund ligger man på marken och allt är svart.

Fröken Maria ringde hem på förmiddagen. Huvudet blev alldeles tomt. I med fötterna i träskorna och ut i bilen. I soffan låg hon, alldeles blek och rödgråten. Bästkompisarna stod bredvid med tårarna rinnande nerför kinderna. En isfläck. Tjong, och bakhuvet rakt i asfalten.

Hem och vila. Tio minuter senare mår hon illa och blir alldeles kallsvettig. Springer med henne på ryggen bort till vårdcentralen (som tack och lov ligger runt knuten). Välsignade vårdpersonal som vet hur man hanterar barn och oroliga föräldrar. Så får vi hastigt dra fram den här,

Nu ligger hon här bakom mig, blek om nosen, men ganska glad ändå. Hjärnskakningar skojar man inte med. Pust...

Var rädda om det ni har, det kan tas ifrån er väldigt snabbt...

Lena

Blommor, knoppar och frön

TACK snälla ni - alla underbara som besöker min blogg! Ni får allihop ett stort fång tulpaner av mig!

För lite sedan hade jag en utlottning när jag hade kommit upp i 1000 besökare, och så här om dagen, när jag hade ganska många kommentarer och scrollade ner en bit på sidan, upptäckte jag att jag har passerat 5000 besökare. Det är så roligt att blogga! Ni lyfter mig!






Igår firade vi den härligaste människan jag vet - Jenny - med bloggen Lilla Huset på Prärien, som fyllde 35 år. Du är en på miljarden, finns inga ord för hur tacksam jag är för vår vänskap. Så är det. Om du inte besökt hennes blogg ännu, gör det!

En blomsterkvast vill man ju alltid förära ett födelsedagsbarn, men eftersom vi har väldigt lika smak, kände jag mig säker på att hon skulle bli ännu gladare för den här knoppiga upppenbarelsen:






Och när jag ändå var i blomaffären, kunde jag ju inte motstå drömmen om ett prunkande blomsterland... Som ni säkert förstår är de här ganska givna i rabatten. De ska ju inte förkultiveras förrän i april, men som ni vet går veckorna i rasande fart!







Tack vill jag också säga till Grodmamman som förärat mig Nobelpriset! Inser ju snabbt att närmre ett Nobelpris än såhär kommer jag aldrig! Att det dessutom är ett pris som ges till mammor känns extra härligt. Denna award får en hedersplats i högerspalten...




Till sist vill jag också, sprickfärdig av mammalycka, berätta att min lillsippa tog sina första simtag igår! Bilden och känslan av hennes lyckliga leende som spred sig genom hela kroppen på henne så att hon till slut bara ville hoppa i igen och igen och igen, kommer aldrig att lämna mitt hjärta!

Största kramen till er alla

Lena

Gammal kärlek rostar aldrig

Tjena, tänkte bara säga Hej till mina fans!

Och det gör inte vänskap heller, åtminstone om den är av god kvalitet, för då blir den som ett gott hantverk, patinerad och ännu mer värdefull.

Det här bloggandet, ja det kan föra med sig både det ena och det andra tydligen. Igår fick jag ett mail. "Hej!" Hittade din blogg av en slump." Det var Anna, en människa som jag delade många dagar, månader och år med. Hon var femton, jag fjorton, högstadietjejer. Jag från bonnalandet och hon från "sta'n". Jag har rådbråkat de små grå idag om hur vi började umgås men jag kan inte hitta den där första tråden... Nu har jag bläddrat i gamla skolkataloger och minnena börjar trängas innanför pannloben!

Vi blev i vart fall osams eller gled ifrån varandra av någon anledning, tror det var under gymnasietiden. Konstigt hade det väl varit annars, så mycket känslor, olycklig kärlek och frågor som sätter käppar i hjulen i den åldern. Sen flyttade jag till Stockholm och vänskapen glömdes bort. Men så vid något tillfälle var jag "hemma" på besök och vi träffades ute, hon visade sig vara tillsammans med en kille jag kände. Och det var helt magiskt, det var som att ta upp en tappad tråd!

Jag fattar inte varför hon måste ha den där grejen (kameran) med sig hela tiden,

kan hon inte ge mig någonting gott i stället eller busa med mig åtminstone?!

Sen gick åren och vi skaffade familj på varsitt håll. Livet har sin gång... Tiden blev knappare varteftersom och andra saker kom emellan. Och så gled vi isär igen...

Men det är som om vissa människor som korsar vår väg här i livet, får större betydelse för oss än vad vi själva faktiskt kan förstå. Det är liksom bortom förnuftet. För jag kan känna så här just nu, och det har jag aldrig någonsin tänkt på tidigare, aldrig förstått, att det är väldigt få människor jag skulle våga ringa till klockan tre en olycklig natt, men Anna är faktiskt en av dem...

Tack för din utsträckta hand.

Lena

Mums

Igår kväll hade jag mycket mer energi än vad jag brukar på kvällstid, kanske för att jag inte hann sätta mig framför TV:n...

Den extra energin gick till att baka en sats hallongrottor. Har fått receptet/beskrivningen av min storasyster. De är extremt lättbakade och blir så goda att de bara smälter i munnen. Men glöm att byta smöret mot margarin, då kan ni lika gärna baka något annat!

hallongrottor, ca 25-30 st

1. sätt ugnen på 175 grader

2. rör 250 g mjukt smör och 1 och ½ dl socker poröst, med elvisp

3. blanda ihop 4 dl vetemjöl, 1 dl snabbmarsanpulver (t ex Ekströms) och 1 och ½ tsk bakpulver

4. rör ner mjölblandningen i smöret/sockret så allt blandas väl

5. ställ ut 25-30 bakformar på en plåt

6. forma små bollar, lite mindre än en pingisboll, och lägg i formarna

7. blöt fingrarna i kallt vatten och använd t ex pekfingret till att göra en grop i mitten av degkulan

8. fyll hålan med hallonsylt, men inte hela vägen upp, då rinner det över i ugnen

9. in med plåten i ugnen, mittfals, håll koll på dem så att de inte blir för mörka

10. kakorna reser sig först men sjunker sedan ihop, det ska de göra

11. ta ut dem när de börjar bli gyllenbruna, ca 10-15 minuter

12. låt kallna på galler

Idag fyller världens sötaste kille fem år och det är han som ska få smaska på hallongrottorna. En kram från honom är bland det goaste man kan få. Mina flickor kallar honom sin låtsaslillebror. Jag kommer aldrig att glömma när han fick vara hos oss när hans andra lillasyster skulle födas. Minns med en klump i halsen hans tårar när han fick prata med pappa på kvällen, han försökte i det längsta vara så stor och duktig, men när pappa ringde och berättade att han fått en lillasyster sade han direkt: "Men då är ni ju klara, då hämtar du väl mig nu pappa?! " och tårarna började rinna...

Det gick ju inte, pappa ville ju stanna hos sin lilla bäbis, så jag låg bredvid honom i vår säng och så fick vi tävla om vem som kunde blunda längst, tills han somnade.




Grattis på femårsdagen!

Jag önskar er alla en riktigt skön helg!

Lena

Blå

I vår familj är fördelningen 50/50. Två bruna och två blå. Jag är totalt fascinerad av ögon.

Mina är egentligen inte alls bruna. Det var de när jag var liten, upp till tonåren. Sedan blev de mer och mer gröna, undrar vad det beror på?

Min fascination för ögon fick mig fullständigt på fall när vi började leta katt. Tidigare hade jag en grå (blå) perser med lejongula ögon. Det låter kanske inte så vackert men det var det. Han var min soulmate i femton år. Jag saknar honom fortfarande. Han vilar i backen bakom stugan under ekar och tjock mossa.


Först sade jag att jag aldrig ville ersätta honom, det gick inte. Alla andra skulle blekna i jämförelse. Det gick ett halvår. Det var tyst och ensamt hemma när barnen var i skolan.

Jag visste att det finns en katt som heter helig birma som har överjordiskt vackra ögon så jag började leta på nätet. Satte in en annons. Sen gick det fort.

Den här bilden gör inte rättvisa åt Sunes ögon, de är mycket blåare i verkligheten...

Ibland känns det ju som att tiden stannar. Det gjorde den när jag kom in i ett litet kök med lågt tak hos en luttrad kattuppfödare i Genarp här i Skåne. Där låg det en liten kise med tjock, gräddvit silkespäls och himmelsblå ögon. Det var som att hitta hem. Vår Sune. Som alltid ska vara med. Som älskar ost, nektariner och kiwi. Som darrar när han tittar på småfåglarna. Som dricker vatten ur våra kupade händer. Kärlek till en katt. Med blå ögon.

Tack alla ni som lämnar en kommentar till mig. Jag blir så hjärtans glad. Speciellt som jag inte själv är sådär väldigt flitig med att kommentera.

En riktigt skön helg önskar jag er. Vi ska till Falsterbo Fågelstation på söndag och titta på ringmärkning av fåglar (med Mulle/Friluftsfrämjandet). Det ska bli jättespännande för det är mitt första besök i Falsterbo!

Lena