I love Småland

Vilken härlig helg vi har haft! Barnen och jag följde med min väninna K och hennes barn till deras stuga utanför Sävsjö. Där har vi njutit i fulla drag av det fantastiska sensommarvädret, plockat svamp, fiskat, spelat spel - ja allt sådant som laddar batterierna!






Skogens guld.



Vi rodde ut med ekan i sjön och klev i land på en liten holme, vattnet var spegelblankt, fåglarna kvittrade, molnen speglade sig i vattnet. Krokarna agnades och sedan var det bara att vänta på napp...



Naturen är vår främsta konstnär.



Dagens fångst! En mindre som lurar i vassen!



Lupinerna har sin andra blomning, doften är bedövande försomrig men nu blir bakgrunden en annan, med skimrande höstfärger.

♥

Lena

Tillägg: Måste bara tala om att det här med att lupinerna blommar för andra gången, är en ren gissning från min sida! Det kan ju naturligtvis lika gärna vara så att försommarens blommor frösått nya blommor och att det är de som hunnit blomma nu tack vare sensommarvärmen!

Laddad

Hemma igen! Huvudet fullt av intryck och hjärtat fullt av möten. När kronan är svag är det fantastiskt att bo i ett land som bjuder på enastående naturupplevelser och bra vägar. Sträckan Helsingborg - Gagnef, via Hjo, är väl drygt 60 mil, men med goaste vännen bredvid och gamla godingar på spelaren, flyter milen snabbt iväg! Och förresten, ett tips - en gammal hederlig karta räcker långt, GPS:n är bara ännu en onödig pryl...;)



Eftersom jag är en ganska blyg blåklocka och ingen större fena med kameran, valde jag helt medvetet att lämna kvar den i väskan ganska ofta. Vi har varit hemma hos bloggvänner som har helt otroliga hem, så vackra att de inte går att beskriva utan måste upplevas. Och jag TVINGAR mig att bara uppskatta, att inte jämföra med mitt eget.

Upplevelsen blir större för mig när jag inte ser genom sökaren och mycket kan ändå inte fästas på bild. Dofter, ljud, stämningar... Vackra bilder kan jag ju njuta av hos er andra, eller hur!?







Redan på söndag förmiddag var vi på första auktionen, en gårdsauktion i en liten by utanför Djura. Det är så fascinerande med gårdsauktioner - ett helt livs samlande auktioneras ut på en eftermiddag! Just här var det gott om allmogeföremål; ting som verkligen använts i det dagliga livet och inte bara varit till lyst. Kunde inte motstå en bild av en gammal tapet.






Minst tio linnesäckar med stora härvor av lin gick under klubban. Det stod vävstolar på gården och förråden var fulla av mattor och vepor i traditionella färger.




Det enkla är ofta det vackra.




Jag har lärt mig ett nytt ord - "kärlhylla". Här har vi en sådan, platsbyggd, full med bruksföremål. Priserna överskred med råge vad jag hade hoppats på, men det gjorde ingenting, man måste ju inte äga allt man tycker är vackert. Fyndar gör man INTE under auktionsveckan!

Om jag måste välja NÅGOT som varit det bästa under veckan, är det helt klart alla möten! Först Marie i vackra Hjo, därefter, i tur och ordning, Ingela, Hanna, Susanne (och Alice!), Lena och Melinda. Tack för att vi fick hälsa på och tack än en gång för rundturer!

Efter 191 körda mil, i både regn och solsken, möttes jag av två solkyssta barn som nästan kröp innanför kläderna - det kallar jag ett välkomnande! Borta bra, men hemma bäst.

♥
Lena

Nedräkning

I kalendern som hänger på kylskåpsdörren, står det en fyra bredvid datumet. Den där fyran betyder att det är fyra dagar till "take-off". På lördag sätter nämligen Jenny och jag oss i en lite extra stor bil och styr färden mot Dalarna och auktionsveckan i Gagnef med omnejd. Det blir en efterlängtad resa som planerats i nästan ett år.

Vi har några få bokade mål men de är inte många för vi vill ta dagen precis som den kommer, det är ju just det som semester handlar om, att bara vara.

Vad tycker ni förresten om min loppisfyndade timer från (gissningsvis) 50-talet? Visst är den helt underbar?!

♥
Lena

Häng med!

Sådärja - då är både man och barn ur huset, för första dagen på nästan en vecka... Tiden bara försvinner när hela familjen är tillsammans, allt annat blir oviktigt. Ett år äldre blev jag visst också, hoppsan, vad fort det gick! Jag fyller inte livet med år, jag fyller åren med liv, brukar jag säga.

Vår stuga är på 50 kvm och den enda innerdörren är den till badrummet. Det blev ganska högljutt viskande och smusslande för det rävsovande födelsedagsbarnet... fast vad gör det när jag gratulerades med skönsång och en nyplockat bukett vitsippor (tack D, tusen ggr bättre än en köpebukett!). Och så fick jag ju det jag önskade mig, högklackade träskor med vristrem från Moheda-toffeln! You pimped my ride! Mer glamour än så klarar faktiskt inte mina fossingar...

Jag gillar dem så mycket! Frågan är om jag kommer att använda några andra skor överhuvudtaget den här säsongen... Ni vet, når man inte högre än 163 cm över havet, känns fyra-fem centimeter extra som hela skillnaden!

Jajaja, jag vet, jag har lovat - nu kommer promenadbilderna.

Här står jag på altanen, nice view eh...?!

Den här stigen har små Lena-fossingar trampat i fyra decennier.

Nedanför vår stugby ligger Ugglarps Camping, länken finns här, en otroligt välskött camping, och tack vare den kan vi köpa färska frallor och morgontidning varje dag. De har inte öppnat för säsongen ännu, men de har många stammisar så boka i förväg!

Inte så konstigt med det läget.

Jag fortsätter söderut på Lövängsvägen, här ligger lite större hus en bit upp på berget med fri havsutsikt.

Om du klickar upp bilden, ser du en ö en bit ut, det är Marsten.

Det ska synas att man bor i Ugglarp.

Nu är jag nere vid svängen förbi Salleberget (Sallebjäret egentligen). Här ser man vår strand söderifrån.

Sallebergets södra sida, här får man ta med sig hundarna till stranden, och bilen också faktiskt.

Kristallklart vatten med solblänk.

Här har många fiskare vandrat med sin fångst på släp.

En stuga på berget som står väl gömd bakom gamla furor.

Hästmyra

Sallebergets norra sida, bort mot Döingaberget och Trossnäsberget. Här är ett paradis för oss som gillar att bada där det är långgrunt!


Där uppe, i översta raden, ligger stugan.


Som barn fick vi alltid höra: "Gå inte längre bort än till stora stenen!", det säger vi till våra barn också.

Uppe på Salleberget, ser norrut mot Trossnäsbergets fiskebod. På Sallebergets udde är det fantastiskt krabbfiske!

Uppe på Trossnäsberget, vänder mig söderut och får solen rakt in i kameran...

Norrut fortsätter blicken mot Långasand och Bobergs Udde.

När jag tittar på den här bilden känner jag nästan den heta eftermiddagssolen steka på mina axlar, när jag lite smådåsig givit upp det slöa strandlivet för dagen och styr stegen hem mot en svalkande dusch och ett glas med något iskallt...

När jag har svängt upp på den här vägen är det skönt att komma in i svalkan under furorna, nu är jag nästan hemma...

Tack för sällskapet! Den här promenaden var för er och för Ugglarp. Nu förstår ni säkert också varför jag längtar dit. Även om det är vårt paradis måste man ju kunna dela med sig av sina smultronställen!

Missa inte utlottningen av Lantliv nr 5 i föregående inlägg!

Kramar/L

Dröm och verklighet

I morse vaknade min kära syster till det här. Hon landade på flygplatsen i Goa igår kväll.


Jag minns själv det första andetaget av ljummen vind, de indiska dofterna och ljuden. Första gången åkte vi tillsammans, det var 1997. Vi reste med Expressresor (kommer ni ihåg?!) och betalade 3700 kr per person för två veckor i dubbelrum..!


Inte konstigt att det bolaget gick i konkurs... Vi blev Indienfrälsta på de veckorna. Har aldrig, vare sig förr eller senare, haft en bättre semester. Min syster har rest tillbaka nästan varje år och gör olika utflykter varje gång, i år blir det förmodligen till Mysore. I år, liksom förra året, bor hon på Chalston Beach Resort, finns i Apollos utbud.


Goa kallas ibland "Indien light", lite som Indiens Ibiza, men det är inte hela sanningen för det beror ju på vad man gör under sin semester. Här finns både fattigdom och lyx, precis som i övriga Indien. Maten är fantastisk, människorna utstrålar sådan värme och kronan är värd något!


I mina drömmar följer jag med nästa gång. Jag längtar SÅ efter värme och ljus!


I verkligheten ska jag hämta den här imorgon, den är också som en dröm!






Tänk er själva, efter ett par rejäla omgångar med sandpapper och några lager linoljefärg! Den ska få sin plats i vardagsrummet och jag ska slippa ha datorn i sovrummet. Vill tacka Jenny för att du hittade den åt mig på Blocket och Ingela, för att du hjälper mig med hantverkstips!


Ha en riktigt skön helg, alla underbara kvinnor där ute!

Största kramen

Lena

Auf wiedersehen

Imorgon åker vi till Garmisch Partenkirchen i Bayern. Det är stor släktträff (på makens sida) då en kusin fyller 70 år! Jag läste franska och spanska i skolan och kände aldrig att jag behövde lära mig tyska förrän jag gifte mig med en man med en tysk mor. Min svärmor har dessutom en mycket stor och härlig släkt med många förgreningar i hela världen. Jag måste lära mig tyska, känner mig förlamad när jag inte kan prata med folk. Men det är ju lite sent påtänkt när vi reser imorrn...

Vy över Garmisch, bild från Google Bilder

Jag får lite Sound of Music-stämning. Bild: Google Bilder.

Så här vill jag bo när jag blir stor. Tror det heter Schloss Elmau. Hur i all sin dar fick de upp det på berget? Bild från Google Bilder.

Något annat den här resan förde med sig var att jag upptäckte att jag inte har handlat festkläder åt mig själv på mer än tio år. Det hinner hända mycket med modet och kroppen på tio år, jag lovar. Så igår eftermiddag körde jag iväg, helt själv, för att leta finblåsa, skor och strumpor. Fyra timmar senare kom jag hem, helt slut. All heder åt modebloggarna som har som jobb att springa runt på stan och leta kläder - det är ett slitjobb. Och så det här med provandet. Jag börjar svettas bara jag tänker på det. Av och på och av och på. Och hämta mer. Fel storlek, eller rätt storlek nedtill, fel storlek upptill...

Det är mycket lättare att handla till barnen och det är ju också det jag gjort de senaste tio åren, förutom den obligatoriska lådan från Rowells/Ellos/Josefssons/La Redoute. Ja, nästan i varje fall - någon tunika från Indiska har väl också slunkit ner.

Och pumps. Använder ni pumps? Ni vet såna där svarta trånga framtill med hög klack baktill. Det gör inte jag. Det vill inte mina fötter heller att jag ska göra. Men vill man vara fin får man lida pin. Jag försöker tänka att jag ska vara glad och tacksam och sådär härlig (travesterar Mia Törnblom nu) för att jag ska få gå på fest, det är det minsann inte alla som får göra!

Så - arrivederci (visst låter det mycket vackrare med italienska än med tyska?!) - vi får se om jag lär mig joddla, då kanske det är NÅGON som vill ha bloggträff med mig!

Pumpsvingliga kramar från Lena