söndag 13 juni 2010

tittut


här har ni en som varit osynlig på sistone, minst sagt.
Ni kan tro att jag velar om mitt fortsatta bloggandes
vara eller icke vara, men gång på gång kommer jag fram
till att det är helt upp till mig själv och det är ju naturligtvis
så det är, man sätter sina egna regler. Så nog om det -

inläggen kommer helt enkelt när de kommer!


Det är mycket nu, eller hur? Speciellt om man har barn.
Fast det är ju samma sak med det, man väljer själv om man vill
vara med på alla vernissager, utflykter och uppvisningar. Men det
är himla lätt att tro att man måste (eller kanske snarare borde...).


Jag funderar en hel del på det där, allt man tror och inbillar sig
att man måste. För vems skull liksom? Det har ju varit en högst
relevant fråga för mig som har tillhört den idag fullständigt otrendiga
gruppen -perfektionisterna. Jobb, föräldraskap, socialt.


Jag jobbar varje dag på att släppa det, för fy tusan vad olidligt
det är med människor som alltid måste vara felfria. Förlåt alla ni
där ute som någon gång drabbats av att jag har satt er under samma
lupp som mig själv. Jag trillar dit flera gånger om dagen, jag lovar, men
vadå - jag är ju inte felfri;)


Så i stället för att sucka över de där fyra kassarna med
fotografier som jag inbillat mig att jag som en bra människa
borde ha satt in i album sådär snyggt eller åtminstone i kronologisk
ordning, åtminstone för barnens skull, så sätter jag mig med Alicia och
ägnar några timmar åt det otroligt pilliga pysslet med att väva armband.

Vi blir ganska galna emellanåt men åååå vad skönt det är att
strunta i överfulla tvättkorgar!


Hoppsan, det var visst ett tag sedan jag skrev.
Behövde visst skriva av mig!


Vi hörs!


Lena