Gammal kärlek rostar aldrig

Tjena, tänkte bara säga Hej till mina fans!

Och det gör inte vänskap heller, åtminstone om den är av god kvalitet, för då blir den som ett gott hantverk, patinerad och ännu mer värdefull.

Det här bloggandet, ja det kan föra med sig både det ena och det andra tydligen. Igår fick jag ett mail. "Hej!" Hittade din blogg av en slump." Det var Anna, en människa som jag delade många dagar, månader och år med. Hon var femton, jag fjorton, högstadietjejer. Jag från bonnalandet och hon från "sta'n". Jag har rådbråkat de små grå idag om hur vi började umgås men jag kan inte hitta den där första tråden... Nu har jag bläddrat i gamla skolkataloger och minnena börjar trängas innanför pannloben!

Vi blev i vart fall osams eller gled ifrån varandra av någon anledning, tror det var under gymnasietiden. Konstigt hade det väl varit annars, så mycket känslor, olycklig kärlek och frågor som sätter käppar i hjulen i den åldern. Sen flyttade jag till Stockholm och vänskapen glömdes bort. Men så vid något tillfälle var jag "hemma" på besök och vi träffades ute, hon visade sig vara tillsammans med en kille jag kände. Och det var helt magiskt, det var som att ta upp en tappad tråd!

Jag fattar inte varför hon måste ha den där grejen (kameran) med sig hela tiden,

kan hon inte ge mig någonting gott i stället eller busa med mig åtminstone?!

Sen gick åren och vi skaffade familj på varsitt håll. Livet har sin gång... Tiden blev knappare varteftersom och andra saker kom emellan. Och så gled vi isär igen...

Men det är som om vissa människor som korsar vår väg här i livet, får större betydelse för oss än vad vi själva faktiskt kan förstå. Det är liksom bortom förnuftet. För jag kan känna så här just nu, och det har jag aldrig någonsin tänkt på tidigare, aldrig förstått, att det är väldigt få människor jag skulle våga ringa till klockan tre en olycklig natt, men Anna är faktiskt en av dem...

Tack för din utsträckta hand.

Lena