
Igår, när vi satt här tillsammans efter skolan och pysslade, kände jag att det betydde tusen gånger mer för mig än när jag var duktig på jobbet.
Jag jobbade som fastighetsjurist och höll bl a på med hyresförhandlingar och förhandlingar vid ombyggnationer och ombildningar från allmännytta till privat ägande. Jag tycker det låter så torrt och tråkigt, lite viktigpetter sådär. Det känns nästan som att jag skriver om ett helt annat liv, inte mitt eget..
Så nu, när jag sitter här med mitt avgångsvederlag, som jag kämpade med näbbar och klor för att få, kan jag verkligen känna att det är de små sakerna i livet som gör skillnad - som att kunna sitta en eftermiddag, vid köksbordet, med mina barn och deras kompisar och göra lusbollar...
Vet ni varför det heter lusbollar? Jo, förr i tiden, när det fanns vägglöss hos nästan alla (ja andra löss också för den delen), upptäckte man att lössen kröp in i det hemgjorda pyntet och gömde sig. Då tog man pyntet och slängde det på elden, och där blev det ett fasligt knäppande och knastrande när lössen rostades!
Såhär gör man dem:


Ta fram vitt silkepapper och lägg det dubbelt, så att
du får minst 20 lager papper, gärna mer. Rita ut en rundel.
Fäst en häftklammer precis på mitten av rundeln.


Klipp ut rundeln försiktigt, precis innanför den
ritade cirkeln. Sen kan du välja om du vill behålla
den formen eller välja en annan, t ex små klipp in, se ovan.
Eller,


Små taggar, då blir resultatet nästan som en krysantemum.
Med stora taggar kommer bollen att likna en näckros...


Om du inte redan har gjort det, kollar du nu hur många
lager papper du har. Sen tar du det första pappret, på ena sidan,
och klämmer åt det försiktigt, inne vid häftklammern.
Sen tar du nästa och nästa tills du har gjort hälften av
lagren. Då vänder du på den och gör likadant från andra
hållet tills du kommer till mitten.


Klipp av en bit tråd eller band i lagom längd, 15 cm kanske.
Knyt banden som bilden visar, dra åt. Knyt ihop bandet
så att bollen kan hänga. Sist puffar man till bollen så att
den blir jämnare. Klart!
Nu känner jag mig oerhört pedagogisk...
/Lena