Funderingar

Det finns en sak jag är väldigt bra på. Eller bra, vem kan - eller ska - avgöra det egentligen? Det får helt enkelt räcka att säga att jag tror att jag är bra på att fundera. Reflektera. Grunna.

Så idag har jag gjort det. Låtit tankarna fara lite hit och dit.

Jag tog en promenad ner mot havet när jag hade lämnat barnen i skolan. Hade kameran med mig för jag ville ta lite fina höstbilder. Det har blivit så nu med bloggen. Allt ska förevigas. Det blev några fläderbär, nypon och ekollon innan kameran sade PIP och laddade ur. Först blev jag IRRITERAD. Fasen också, vad ska jag nu visa?!




Fortsatte ändå min promenad och märkte plötsligt att nu såg jag allt, med hela sinnet. Inte bara genom kameran. Det ledde tankarna vidare, under tiden som jag promenerade.

I flera av de bloggar jag följer, stöter jag på något som jag upplever som en stark frustration hos bloggägarna. Just nu känns det som att några allvarligt överväger att lägga ner eller ha en dold blogg. Det verkar finnas många olika anledningar; ont om tid, dåligt samvete, stress, elaka kommentarer, rädsla för att lämna ut för mycket... Detta väcker tankar hos mig. Jag märker på mig själv, att jag på bara några dagar känner en liten stress över bloggen. Den ska bli så fin som möjligt. Jag tittar hur andra gör och den kritiska rösten väser.


Var kommer stressen ifrån? Nu tror jag att jag vet. Såhär är det för mig - jag jämför. Jag tävlar. Alltid. Mot andra eller mot mig själv. Jag fick en länk till en sida där man kan ladde ner besöksstatistik och sån't. Sen slog det mig - varför ska jag ha en sån på min sida? Jag ska ha min blogg som en dagbok, min dagbok. Ingen annans. Strunt samma hur många som besöker mig och hur ofta.

Vad är viktigt i mitt liv? Viktigt på riktigt alltså! Det måste jag fundera noga på.


Jag tänker på att försöka låta själen komma ikapp kroppen. Så som indianerna gör när de plötsligt sätter sig ner efter timmar av vandrande som guider för turister som vill uppleva Anderna. De har gått så långt och tagit in så mycket med sina sinnen att de känner att själen måste få hinna ikapp. Jag tycker det är så himla KLOKT!

När man ber om förändring ska man alltid först se sig själv i spegeln.

Idag är det en SÅN dag.

/Lena

Söndag morgon

är något alldeles speciellt här hemma hos oss. Maken brukar åka till bageriet och köpa färska bullar och croissanter. Sedan sitter vi tillsammans, tänder en massa ljus, pratar, läser söndagstidningen, kryper upp i soffan och går i morgonrock till lunch.

Men idag är inte maken hemma, så det bidde ingen bulleverans... Med Leilas bakbok i högsta hugg, bestämde jag mig hastigt och lustigt att då fick det bli lite EXTRA mysigt idag, så jag bakade SCONES! Tog Leilas grundrecept och - jag lovar - det blev kanongott!

Man penslar de utstansade sconesen med ägg och strösslar sedan över råsocker och mandelspån. Det blir pricken över i!

Gissa om vi är övermätta nu! Hur ser era söndagsmorgnar ut? Nyfiken!

Måste nog visa en liten bild av min LEKSAKS-symaskin också... Bilderna igår visade ju inte riktigt, HUR liten den är?

Söt va? Ha en riktigt härlig söndag nu. I eftermiddag ska jag KANSKE försöka lägga in en sån där lista över bloggar jag brukar besöka och en text om copyskydd på mina bilder. Men det är ju söndag så det kanske blir en god middagslur i stället!

Kram/Lena

Skakad, rörd och varm i hjärtat...

är jag idag! Vilket mottagande jag har fått - jag är alldeles LYCKLIG!

Det är jag också för min lilla, lilla symaskin! Hittade den på loppis i Lerberget idag, den blev min för 40 riksdaler. Den fungerar! Min lillflicka ska få ha den på sitt nya rum, som ska få rött som accentfärg. Jag ska måla små, röda prickar på en vägg - vad tror ni om det?!

Tack snälla ni för alla fina kommentarer jag fått, jag trodde aldrig att så många skulle hitta till mig så snabbt! Och så har jag fått såna här utmärkelser, som jag ju har sett att ni generöst delar ut till varandra, men det har jag liksom trott att man får när man är gammal i gamet, för lång och troget inspirerande tjänst, ni vet. Fel hade jag visst...

Av Jenny, min allra finaste, underbaraste, med bloggen Lilla huset på prärien - en skyddsängel, den kan jag behöva! Tror jag behåller den om jag får! Tack Jenny, du är min själsliga syster!

Susanne, Tidsmästarinnan, som har en blogg jag verkligen gillar, är så generös att hon skickar ett guldkort (åh, jag har så roliga minnen av en gång när jag fick låna ett riktigt guldkort av en riking!), som jag kan låtsashandla för. Det ska jag skicka vidare till fyra bloggar som brukar besöka mig och en ny blogg som jag precis har upptäckt. Av förklarliga själ tänker jag vänta med det... Tack snälla Susanne, jag delar gärna med mig av alla dåliga tips jag har för pyttesmå trädgårdar och tegelröda radhus i förorten.

EN TILL har jag fått - av min idol i bloggvärlden (känns lite löjligt att skriva så, jag har faktiskt passerat en viss ålder) - Maria (Mia) med bloggen Hem och Lycka! Den här utmärkelsen ska jag skicka vidare till minst fem andra bloggar. Hm, krävs lite funderande... TACK Mia - du är en stor inspiratör vars foton jag ständigt, men utan framgång, försöker kopiera!

Nu ska jag försöka med det här trickset att kopiera html-koder för att få in bilderna där jag vill ha dem... HERREGUD, vilken tid det tar för mig att göra mina inlägg! Jag hoppas verkligen att jag får lite bättre schwung på det här så småningom. Jag tar MYCKET tacksamt emot alla tips på hur man lättast går till väga.

Tack för idag, jag har haft en jättebra dag, hoppas ni har det också. Imorgon, när jag vaknar, är det en alldeles ny härlig dag, som blir vad jag gör den till.

Kram / Lena

Austinrosor

Just nu njuter jag lite extra mycket av mina utsökta engelska rosor. Kan inte få nog av dem, helt enkelt. Man vill bara sluta ögonen och stoppa ner näsan och uppleva doften.

Jag har tre sorter, Heritage, Sharifa Asma och Generous Gardener.

De samsas så fint i sin lilla rabatt under köksfönstret. Eftersom de är ganska nyplanterade - de kom i jorden i juni - är grenarna än så länge för veka för att orka bära upp den rika blomskörden. Så igår förbarmade jag mig över de stackars överbelastade grenarna (och min gräsklippande make) och inhandlade två blomstöd på Flora Linnéa i Helsingborg. Det blev rostiga, bågformade stöd - hur enkla som helst. Rosorna har visat sin tacksamhet genom att slå ut flera av knopparna åt mig!

Måste bara få dela med mig ett uppslukande lästips, för er som har tid att bara försvinna från jorden några timmar om dagen, och låta er med ordens kraft föras till en annan värld, så främmande från vår... Gå till närmaste bibliotek och låna, eller ställ er på kö till mästerverket "Shantaram" av Gregory David Roberts. Om ni aldrig har varit i Indien, kommer ni alldeles säkert att känna att det måste bli av någon gång...

Nu ville jag lägga in en bild av boken här och har försökt med det sådär tio gånger...!! Vad gör jag för fel, den hamnar bara längst upp! AJ, det växer ut små djävulshorn i pannan!)

Nu ska jag besöka mina favoritbloggar innan flickorna kommer hem!

/Lena

Nu är det dags, tror jag...

Välkommen hit!

Jag tänker på när jag gick till min allra första skoldag. En kallsvettig liten hand i mammas trygga, varma. Fjärilar i magen och den där nervösgråten som bubblade i magen. Osäker, blyg, rädd för att göra fel.

Ibland är det skönt att vara vuxen. För även om jag känner några av de här symptomen nu när jag ska skriva mitt allra första blogginlägg, så vet jag ju att det är inte så farligt. Rom byggdes inte på en dag.

Jag har varit en mycket flitig läsare av inredningsbloggar och blandade bloggar sedan i våras. Jag har bidat min tid och fått mina favoriter. Sakta men säkert har jag förstått att jag också vill vara med och dela den fina gemenskap som verkar finnas i bloggvärlden. Man är snäll mot varandra, man delar med sig av sin vardag på olika sätt. Man entusiasmerar varandra och får fina tips på allt mellan himmel och jord. Vissa får till och med riktiga nya vänner.

Det har varit så rörigt i mitt liv, ganska länge. Men här om dagen hände något som gör att jag känner att jag kan börja på något nytt. Det där nya vet jag inte så mycket om. Jag bara känner och anar. Därför känns det helt rätt att börja blogga nu.

Min kära vän Jenny, med bloggen Lilla huset på prärien, har varit en ivrig påhejare. Hon är min ständiga inspiratör så våra utflykter och infall kommer ni att få läsa om ofta.

Det får nog bli allt för idag. Nu ska jag se hur jag klarar att lägga in bilder!

På återseende, hoppas jag!

/Lena