Till alla våra mammor...

... och alla som själva är mammor.

Jag är 43 år. Det har runnit många dagar och timmar under min hud. Det har runnit ännu fler under min mammas. För min mamma kommer hon alltid att vara, hon har alltid funnits där, i vått och torrt.

Vi är så olika man kan bli som människor och har helt olika infallsvinklar, men hon är min mamma och det gör henne till en av topp fem på min "viktigaste-personerna-i mitt-liv-lista".

Jag tror att föräldrar oftast gör så gott de kan, omständigheterna kan göra att det blir fel ändå. Det är då vi människor måste ta ansvar för våra egna liv i stället för att fastna i hur det borde ha varit. Sätta oss själva vid rodret/ratten/ tyglarna. När vi gjort det och hittat vår egen väg kanske vi kan knyta banden igen, men på vårt eget sätt, med så hårda eller lösa knutar som behövs...

Och jag är också mamma och gör dumheter och är orättvis varje dag. Men jag älskar mina barn, mer än mitt eget liv, så är det. Och jag inbillar mig, att om jag visar dem det, hur villkorslöst jag älskar dem, så spelar det ingen roll att jag ibland inte orkar, att jag gråter och skriker på dem. Mina barn känner sin mamma, de vet att det är okej att skrika och skälla ena stunden och kramas hårt nästa. Stora känslor visar man oftast bara med dem man känner sig trygg med...

På det dukade frukostbordet låg ett paket från barnen.

Det innehöll en vackert mönstrad planteringsspade och en sax.

Nu kan jag plantera med stil!

Idag är det min dag, en dag som känns mycket viktigare för mig än min födelsedag. Jag är en otroligt stolt mamma! Nu ska jag ut i köket och hjälpa min stora dotter baka sockerkaka så det kan bli jordgubbsbakelse till fikat!

Ha en fin söndag och Mors Dag!
♥ Lena