Må-bra-vackert

Lyckliga jag som bor fem minuters cykelväg från Sveriges vackraste park 2009! Sofiero slottspark fick ju äntligen och mycket välförkänt, utmärkelsen i fredags. Igår var jag där och bara njöt. Och ni förstår säkert vilken lyx det är att kunna göra det när man vill, parken är ju öppen året om. Under dagisåren gick förskolorna i byn ofta till slottsparken och lät barnen njuta av de stora ytorna och de härliga, vindlande gångarna i ravinerna, så våra barn ser på parken som om den vore vår egen trädgård. Det finns träd att klättra i och just nu dignar träden av frukt och buskarna av bär, bara att smaka!

Ett tips: Kommer ni ihåg att jag gick kurser i bl a blomsterbinderi förra hösten? Kursledare är Anna Leibel, och hon har numera en egen hemsida där man kan läsa mer om hennes kurser och frilansjobb, http://www.annaleibel.se/. Det finns ett galleri där ni kan njuta av sagolika bilder på arrangemang gjorda av Anna, fotograferade av Görgen Persson. Jag säger bara: njut och inspireras!

Björnbärstider

Enkel och god björnbärskaka

Du behöver: 2 dl socker, 2 dl mannagryn, 1 och 1/2 dl kokosflingor, 1 dl vetemjöl, 4 tsk bakpulver, 2 tsk vaniljsocker.

Blanda ihop allt detta i en bunke.

Häll i: 3 dl mjölk och 1/2 dl flytande margarin. Rör ihop till en smet. Häll i smord, bröad form med löstagbar kant. Strö över ca 250 g björnbär eller hallon, färska eller frysta, det går lika bra vilket som.

Grädda i mitten av ugnen i 35 - 40 min. Smaskens!

Psst! Serveras imorgon med en kopp kaffe för 10 kr...

Mitt i röran

HERREGUD! Vilken mardröm för en estet - varenda plan yta (nja, nästan...) i huset är täckt av grejer som förhoppningsvis ska hitta ny ägare på lördag. Hela helgen gick åt till att rensa på vinden, något som inte gjorts på sju år, ni kan ju själva tänka er...

Läste Gúas inlägg tidigare idag, hon rensar ju också i röran, men jag kan just nu bara säga att själva rensandet är ju en sak, man ska ju bli av med grejerna också och det sker ju inte av sig självt! På lördag kväll hoppas jag innerligt att jag slipper bära in en massa igen... Men bort ska det, för det vi inte säljer ska skänkas till välgörande ändamål!

I "livet-efter-loppisen" ska jag inte vara en material girl, har jag tänkt. Jag klamrar mig fast vid minnet av de ljuva veckorna i första egna andrahandslägenheten på Kungsholmen i Stockholm (1989, Alströmergatan 32), det var maj månad och på radion hörde man "Hon har ett sätt" med Christer Sandelin *nynnar*. I drygt en månad sov jag på en madrass på golvet, i köket fanns en köksstol, ett balkongbord, några glas, muggar, tallrikar och bestick. Åh vad jag kände mig fri!!!

Egen lägenhet, vilken lycka! På t-shirtar man kunde köpa på Akademibokhandeln ute på universitetet, stod det "Den som har flest grejer när den dör vinner!"...

Bakom mig ligger t ex högvis med böcker, undrar om någon vill köpa dem. Jag kommer aldrig att köpa en inbunden bok igen. När den en gång är läst, blir den stående i hyllan och samlar damm. Vi har ett alldeles utmärkt bibliotek i byn och jag har ju inte så bråttom att jag inte kan vänta tills det blir min tur att läsa.

Inte så bråttom som den medelålders mannen på Telia härom dagen. Han stod och pratade med en av säljarna och var så stressad och ängslig över om och när han skulle få sin nya I-Phone. Trodde hon (säljaren) att han skulle få den med nästa sändning, när han stod på 40:e plats i kön...? Vad GÖR folk med sina I-Phones, snälla berätta för mig, för jag fattar inte hur man kan bli så besatt av en pryl!

Nu ska jag fortsätta att skriva mina små prislappar, annonsen är bokad, skyltarna uppsatta. Nu hoppas vi på bra väder och många glada loppisbesökare! LÖRDAG den 29/8 kl 10 - 18, på Galoppvägen i LARÖD - följ skyltarna!

Välkomna - ni som kan!

♥

Lena

"Tack för allt du har gjort för mig!"

Idag är det födelsedag här i huset, lillflickan blir åtta år. Finns det något bättre än födelsedag när man är barn? Önskelistan skrevs för säkert en månad sedan men innan dess, en kväll när vi låg och pratade, frågade jag vad hon önskade sig mest till sin födelsedag. Då funderade hon en stund och så svarade hon

"Jag önskar mig det jag får".

Då kom det en liten tår på mammakinden.

Igår efter skolan hjälptes vi åt att baka sockerkaksbottnar och handla grejer till tårtdekorationen för det skulle minsann bli en katt-tårta, en rund tårta med ett Sune-ansikte på. Jaha, det är bara att försöka! Jag ritade ett förslag som godkändes.

Morgon med rävsovning, skönsång och paketöppning. Lyckliga illskrik, snabb frukost och iväg till skolan och ännu mer skönsång och hurra-rop. Så kom hon hem, den nyblivna åttaåringen, vi hjälptes åt med tårtdekorationen och sen, innan hon går upp för att leka med sina presenter, stannar hon till i dörröppningen, vänder sig om och säger:

"Mamma, tack för allt du har gjort för mig!"

Många tårar rann ner för mammakinderna...

Jag är den första att skriva under på talesättet att "action speaks louder than words", men att höra ett litet barn säga något som träffar så rakt in i hjärtat - det slår allt!

Här har ni katt-tårtan! Det finns ju inget grått strössel så efter moget övervägande fick det bli en brunmaskad birma, lakritströssel lät inte så gott...

♥

Lena

I det här huvudet pågår en ständig dragkamp! Men vilken tur att jag fortfarande kan skratta åt mig själv! Att det är svart eller vitt, bra eller dåligt, på eller av som gäller hela tiden.

Någon gråzon finns o-f-t-a inte när det gäller bilden av mig själv, att bara duga som jag är. Så då bloggar jag och skvätter ut hela baljan med självförakt till allmän beskådan, lika bra det liksom! Kolla här - är jag inte bäst så har jag inget existensberättigande, det fattar ni väl?!

Det är väl tur att man har rätt att ändra sig, att den där mörka tunneln inte visade sig vara så evighetslång och att jag inte behöver vara både prisbelönt fotograf och nobelpristagare i litteratur för att få blogga!

Det kommer säkert tider och stunder när jag ramlar ner igen, fast då kanske jag bara tar en låååång paus, som många av er så klokt skriver. För det är ju faktiskt ingen annan som bestämmer när jag ska göra inlägg...

Ni som brukar läsa min blogg vet ju redan att till mig kommer man inte i första hand om man vill bli inspirerad i inredningshänseende, jag flyttar bara runt på mina gamla loppisfynd, ytterst sällan tillkommer något nyköpt, jag suktar ofta och gärna över vackra hem men trivs väldigt bra med det jag själv har, trots att det kanske inte platsar i något inredningsmagasin. Jag är kort sagt som vilken girl-next-door som helst! Jag är ju jag helt enkelt, men det är en helt annan historia.

Tack för alla stödjande kommentarer, mail och telefonsamtal, ingen nämnd och ingen glömd. Nu står jag upp igen, nej förresten, jag kryper omkring på vinden och rotar omkring i gamla kartonger, för nu minsann, nu ska här RENSAS! Så alla ni som har tänkt er till Den Stora Trädgårdsfesten på Sofiero på lördag den 29 augusti, ta för all del en liten avstickare några hundra meter längre norrut och följ skyltarna med "Gårdsloppis" så kan ni få se den svartvita bloggerskan i egen hög person vimsandes runt bland alla gamla "för-bra-för-att-slänga-grejer" som lagrats i åratal! Den 30:e ska jag själv gå på Trädgårdsfesten och är det då någon av er som vill göra mig sällskap - hör av er! Jag lovar, jag är inte ens hälften så underlig i verkligheten!

"Ryktet om min död är betydligt överdrivet"

Så kunde man ju tro att han svarade, dr Livingstone, när han, år 1871 vid Tanganyikasjön i mörkaste Afrika, mötte journalisten Henry Morton Stanley som undrade"Dr Livingstone i presume...?". Men det gjorde han inte, för det var faktiskt Mark Twain som var upphovsmannen till det berömda citatet. Vad Livingstone svarade är det i själva verket ingen j-l som vet...!

By the way: När David Livingstone var 27 år gammal, år 184o, begav han sig till Afrika för att utforska de vita fläckarna på den afrikanska kartan och för att få stopp på slavhandeln. Under 1843 förlorade han sin vänstra arm efter ett närgånget möte med ett lejon. Han var den förste europén som såg Victoriafallen.

År 1866 gav sig Livingstone ut på en expedition i syfte att finna Nilens källa. Livet i Storbrittanien var som bortglömt, han brann för sitt mål. Efter att ha varit mer eller mindre uppslukad från resten av världen under fyra års tid, fick den amerikanske journalisten Stanley i uppdrag av the New York Herald, att leta reda på Dr. Livingstone. Efter nästan åtta månader med sin expedition, som bestod av närmre 200 män, fann han alltså den saknade nationalhjälten. Livingstone stannade i Afrika och dog i Zambia två år senare. Lokalbefolkningen balsamerade hans kropp och bar den till kusten, inte nästgårds precis, för att han skulle kunna skeppas till Storbritannien och London där han ligger begravd i Westminster Abbey. Undrar om han inte hellre hade fått sin sista vila i sitt älskade Afrika...

Och varför i all sin dar skriver jag om en gammal gubbe med Afrikas vita fläckar på hjärnan?! Jo, jag måste skriva ett inlägg och jag kommer inte på något bättre att skriva, är helt tom på inspiration och på mycket god väg att överge bloggandet för egen del. Kameran har jag stoppat undan i en låda och svalt nyckeln. Alla ni andra där ute gör det här så mycket bättre än jag och nu är jag verkligen inte ute efter att ni ska skriva "Du är ju jätteduktig!", jag är bara ärlig, mina favoritbloggare är duktiga fotografer och skribenter och då blir mina bidrag bara pinsamma.

Datorn stjäl så mycket tid, det har jag skrivit om förut, jag vill back-to-basics ett tag, så är det.

Ha det så fint alla ni goa bloggare därute, jag får fundera på om det blir ett 'adjö' eller 'på återseende'.

Lena