Att gå över ån efter vatten

Lördag. Så grått så man blir trött. Måste hitta på nåt. Ta färjan till Helsingör? Näää. Orkar inte. Kollar kalendariet i Helsingborgs Dagblad. Sista helgen för äppel- och päronutställningen på Fredriksdal. Nä, säger barnen, tråkigt, kan vi inte hyra en film eller spela på datorn? Dumma mamman står på sig, stuvar in barnen i bilen och vips - en utflykt!

Det vi har på nära håll tar vi ofta för givet och det som finns långt borta känns lockande och exotiskt. Men jag glömmer ofta att vårt klimat gör att naturen ser helt annorlunda ut vid olika årstider. Så var det idag på Fredriksdal. Trots att ljuset lämnade en del i övrigt att önska... Hösten blev liksom ännu vackrare med grått flor.

Vackra påsar med det som finns i naturens skafferi

Herrgården från 1700-talet

Avenbokhäckarna bildar valv som ger en oerhört drömsk stämning

Det här känns väl som essensen av allt som är skånskt?

Här står grönkålen och väntar på att skördas. Mums på julbordet!

Lycka är att klappa ett ardennerföl

- Mamma, varför fotar du de gamla pinnarna? Är de fina eller?

Har du varit i Helsingborg någon gång? Många har bara sett färjestationen. Kanske varit på Väla centrum och IKEA. Men här finns så sanslöst mycket vackert och en himla massa bra affärer att tömma plånboken i. Och då talar vi unika affärer, inte bara kedjebutiker. Tänkte föreslå en liten bloggträff här i december, om det är några som är intresserade. Kanske helgen den 8-9 december då det är julmarknad på Fredriksdal. Därefter kanske vi kan ta oss ut till Fleninge och den fantastiska affären Citron & Timjan. Vad säger ni? Jag vet att många är rysligt uppbokade på helgerna före jul, men nu är det så många av er som jag så hemskt gärna skulle vilja träffa så jag kan inte bärga mig...

Ha en riktigt skön lördagkväll och glöm inte att njuta av allt det där vi tar för givet!

Lena

Mums

Igår kväll hade jag mycket mer energi än vad jag brukar på kvällstid, kanske för att jag inte hann sätta mig framför TV:n...

Den extra energin gick till att baka en sats hallongrottor. Har fått receptet/beskrivningen av min storasyster. De är extremt lättbakade och blir så goda att de bara smälter i munnen. Men glöm att byta smöret mot margarin, då kan ni lika gärna baka något annat!

hallongrottor, ca 25-30 st

1. sätt ugnen på 175 grader

2. rör 250 g mjukt smör och 1 och ½ dl socker poröst, med elvisp

3. blanda ihop 4 dl vetemjöl, 1 dl snabbmarsanpulver (t ex Ekströms) och 1 och ½ tsk bakpulver

4. rör ner mjölblandningen i smöret/sockret så allt blandas väl

5. ställ ut 25-30 bakformar på en plåt

6. forma små bollar, lite mindre än en pingisboll, och lägg i formarna

7. blöt fingrarna i kallt vatten och använd t ex pekfingret till att göra en grop i mitten av degkulan

8. fyll hålan med hallonsylt, men inte hela vägen upp, då rinner det över i ugnen

9. in med plåten i ugnen, mittfals, håll koll på dem så att de inte blir för mörka

10. kakorna reser sig först men sjunker sedan ihop, det ska de göra

11. ta ut dem när de börjar bli gyllenbruna, ca 10-15 minuter

12. låt kallna på galler

Idag fyller världens sötaste kille fem år och det är han som ska få smaska på hallongrottorna. En kram från honom är bland det goaste man kan få. Mina flickor kallar honom sin låtsaslillebror. Jag kommer aldrig att glömma när han fick vara hos oss när hans andra lillasyster skulle födas. Minns med en klump i halsen hans tårar när han fick prata med pappa på kvällen, han försökte i det längsta vara så stor och duktig, men när pappa ringde och berättade att han fått en lillasyster sade han direkt: "Men då är ni ju klara, då hämtar du väl mig nu pappa?! " och tårarna började rinna...

Det gick ju inte, pappa ville ju stanna hos sin lilla bäbis, så jag låg bredvid honom i vår säng och så fick vi tävla om vem som kunde blunda längst, tills han somnade.




Grattis på femårsdagen!

Jag önskar er alla en riktigt skön helg!

Lena

Insikter

Många av oss har hört sägas att en bild kan säga mer än tusen ord. Det håller vi nog oftast med om. Men då tänker vi oftast på bilder som serveras färdiga, som konst eller som fotografier. Inte på våra egna bilder.

Jag ritade och målade mycket som barn och blev så småningom ganska bra på att få det jag ritade att föreställa det jag ville. För många är det inte så, oftast för att vi har förutfattade meningar om vad som är vackert. Kanske har någon sagt något taskigt om en av våra teckningar så att vi känner att vi inte kan. Då slutar vi måla och rita för vi har lärt oss att vissa är konstnärliga och andra inte.

I mer än ett års tid har jag gått i något som heter bildterapi. När jag blev föreslagen av min samtalsterapeut att prova det, tyckte jag att det lät förfärligt flummigt. Jag ville veta vad det skulle vara bra för, veta vad det skulle ge rent konkret - ett resultat. Till svar fick jag bl a att vi ofta gömmer oss bakom ord. Jag tror att bildterapi är alldeles fantastiskt bra för oss som är verbala eller som har svårt för att hitta en känsla - som tänker mer än känner.

Jag har gått i grupp, vi är fem personer plus en terapeut som handleder oss. Vi börjar med en liggande avslappningsövning, ibland till musik, ibland utan. Under avslappningen ska man vara uppmärksam på vad som händer inom en, en form, en färg, en bild. Ibland får vi ett tema som man kan spinna på, ibland inte. Efter ca 15 minuters avslappning, går vi in i målarrummet där vi får en stor bit papper (vitt eller brunt/oblekt) som vi nålar upp på väggen. Sen målar vi det som har kommit till oss under avslappningen. Man kan använda akrylfärg eller pastellkritor. Penslar eller svampar. Vi målar kanske 30-45 minuter. Sen pausar vi. Därefter tittar vi, under tystnad, på en bild i taget och ser varje bild som om det var vår egen. Vilka känslor kommer till oss när vi ser en bild? Därefter får var och en i gruppen tala om vad den känner inför bilden, även terapeuten. Man ska alltså inte säga vad man tror att den som målat bilden tänkt eller känt utan vad man själv tänker/känner. Det är jättehäftigt att få höra vad andra känner inför det jag har målat!

Det allra häftigaste är mina egna känslor som kommer upp när jag målar, speciellt när jag släpper prestationskraven. Ofta är det nämligen så att det jag målar skulle jag aldrig klarat att förmedla med ord. Bilden blir som en förklaring till det som är för svårt att säga.

Efter moget övervägande visar jag några av alla bilder jag målat. Det känns bra att visa dem nu. Det här är jag och mina inre bilder. Jag vill skriva detta inlägg för att - om möjligt - ge fler som behöver det, vetskap om behandlingsformen, och ge andra förståelse för att terapi kan ha olika former och fylla olika behov.

Igår bestämde jag mig för att sluta med bloggkoll. Jag har tillbringat för mycket tid framför datorn och det mår jag inte bra av. Det blev som ett tvång att kolla inlägg minst två gånger om dagen. Den tiden kan jag använda till något annat och bättre. Det blir svårt att sluta att hålla sig uppdaterad varje dag på era fina bloggar. Balans - ni vet...

Gör något som du mår bra av idag! Lena

Blå

I vår familj är fördelningen 50/50. Två bruna och två blå. Jag är totalt fascinerad av ögon.

Mina är egentligen inte alls bruna. Det var de när jag var liten, upp till tonåren. Sedan blev de mer och mer gröna, undrar vad det beror på?

Min fascination för ögon fick mig fullständigt på fall när vi började leta katt. Tidigare hade jag en grå (blå) perser med lejongula ögon. Det låter kanske inte så vackert men det var det. Han var min soulmate i femton år. Jag saknar honom fortfarande. Han vilar i backen bakom stugan under ekar och tjock mossa.


Först sade jag att jag aldrig ville ersätta honom, det gick inte. Alla andra skulle blekna i jämförelse. Det gick ett halvår. Det var tyst och ensamt hemma när barnen var i skolan.

Jag visste att det finns en katt som heter helig birma som har överjordiskt vackra ögon så jag började leta på nätet. Satte in en annons. Sen gick det fort.

Den här bilden gör inte rättvisa åt Sunes ögon, de är mycket blåare i verkligheten...

Ibland känns det ju som att tiden stannar. Det gjorde den när jag kom in i ett litet kök med lågt tak hos en luttrad kattuppfödare i Genarp här i Skåne. Där låg det en liten kise med tjock, gräddvit silkespäls och himmelsblå ögon. Det var som att hitta hem. Vår Sune. Som alltid ska vara med. Som älskar ost, nektariner och kiwi. Som darrar när han tittar på småfåglarna. Som dricker vatten ur våra kupade händer. Kärlek till en katt. Med blå ögon.

Tack alla ni som lämnar en kommentar till mig. Jag blir så hjärtans glad. Speciellt som jag inte själv är sådär väldigt flitig med att kommentera.

En riktigt skön helg önskar jag er. Vi ska till Falsterbo Fågelstation på söndag och titta på ringmärkning av fåglar (med Mulle/Friluftsfrämjandet). Det ska bli jättespännande för det är mitt första besök i Falsterbo!

Lena

En liten hemmafru

känner jag mig som ibland. Jag går här hemma och städar, bakar, tvättar, viker, lagar mat, bäddar, puffar kuddar... Ja, ni vet. Ska man nu göra det så kan man ju åtminstone göra det med lite stil. Så därför har jag skaffat mig ett litet hembiträdes-kit. Tänk dig en svartvit svensk film med Thor Modéen och Hjördis Pettersson. Där finns ju alltid någon liten husa med stärkt vitt spetsförkläde och en liten sak i håret som sitter lite käckt på de hårdlagda lockarna. Som säger:


-Ja, herrn, på momangen, eller -Nej då, frun, det ordnar jag!
En sån liten rar, ständigt leende, lavendel-och rosenvattendoftande liten kvinna med sedesamma bruna strumpor är jag -

INTE!

Däremot har jag skaffat mig något annat som får mig att känna mig som en hemmafru med stil, den här:

Visst är den fin! Tänk att man kan bli så glad för ett sopset, tänk om jag hade vetat det för tio år sedan, då hade jag nog stannat världen! Det kommer från Klassiska Byggvaror, kostar 260 kr, exkl frakt på ca 100 kr. Det finns liknande på bl a Designtorget, men de är mycket dyrare så här bjuder jag på länken för de som gillar den!

De här förgyller också min hemmafruvardag, köpta på Åhléns och går garanterat inte sönder när man mäter upp mjöl - som de i plast irriterande ofta gör!

Som grädde på moset bjuder jag också på en länk till den proffsiga hemmafruns dröm inför julen. Det här är något alla julproffs bara måste ha, eller hur!? Jag vet inte hur jag har klarat mina jular utan den!

Bild lånad från Inreda.com

En speciallåda för julgranskulor med tre olika lager! Finns på Inreda.com länken hittar du här.

Nu får det vara nog med slöande vid datorn. Upp och hoppa och gör lite husmorsgymnastik!

Lena

Fem favoriter

Idag tänker jag visa fem saker som jag verkligen tycker om i vårt hem. Jag är ganska kinkig med vad jag plockar hem eftersom vi har ont om förvaring, så sakerna måste kunna stå framme.

Vissa av dem får tillfälligt vistas i stugan under sommarhalvåret, bara för att jag saknar dem om jag inte har dem hos mig!

Min ljusstake från Tove Adman

(återkommer med inlägg om hennes fantastiska bruksföremål)

Gjutjärnsfat på fot

Zinkhus från Walther & Co

Stjärnan som lyser upp i höstmörkret

Mycket enkel ljushållare från Citron & Timjan

Om någon av er känner sig manad, får ni också gärna visa era fem favoriter!

Ha en skön måndag alla fina vänner där ute!

Kram Lena

Att se det stora i det lilla...

har jag ägnat de senaste dagarna åt. Några dagar hemifrån, i självpåtagen ensamhet, var vad jag kände att jag behövde. Det blev långa, långsamma, promenader i det helt otroliga höstvädret som vi välsignades med här på västkusten! I stugan har vi ingen TV så här års, så de kolsvarta kvällarna välkomnades med massor av stearin- och värmeljus. Det behövdes faktiskt för att hålla kylan borta.

Det gick ju bara inte att lämna kameran hemma i det vackra vädret så här bjuder jag på ett urval av mina Hallandsbilder.

Ugglarp

Vindpinad tall

Är detta små hängmattor för spindlar?

Det finns hur många som helst!

Strandängar

Daggfyllt lupinblad

Plats för känslor och tankar

Titta på havet - det försvinner!

Skönhet

Jag har så svårt för att bara vara, att göra ingenting. Far alltid omkring och plockar eller läser eller bakar eller sopar eller... Jag har helt enkelt myror i brallan. Har alltid önskat att jag skulle kunna lägga mig och somna på en minut som min syster kan och som min käre make kan. Men inte jag inte - minsta lilla distraktion så måste jag kolla - så att jag inte missar något!

Så jag har funderat på det - måste det nödvändigtvis vara negativt att vara en Duracellkanin? Naturligtvis kan jag förstå att vissa tycker att det är irriterande med människor som alltid är på språng, men jag tror ju att alla sorter behövs. Vad säger ni? Tänker ni på sånt här, alltså på hur olika vi är och att alla har sin plats i tillvaron? Jag försöker hitta någon formel för hur man kan vara den här människotypen och ändå finna ett sätt att hitta lugnet. Jag är supertacksam för alla tips jag kan få!

Förresten tror jag att många bloggare är som jag, speciellt när jag konstaterade att jag hade missat 71 inlägg sedan i tisdags morse! Herre min skapare vad det bloggas i stugorna...

Kramar från Lena