tisdag 7 oktober 2008

Insikter

Många av oss har hört sägas att en bild kan säga mer än tusen ord. Det håller vi nog oftast med om. Men då tänker vi oftast på bilder som serveras färdiga, som konst eller som fotografier. Inte på våra egna bilder.


Jag ritade och målade mycket som barn och blev så småningom ganska bra på att få det jag ritade att föreställa det jag ville. För många är det inte så, oftast för att vi har förutfattade meningar om vad som är vackert. Kanske har någon sagt något taskigt om en av våra teckningar så att vi känner att vi inte kan. Då slutar vi måla och rita för vi har lärt oss att vissa är konstnärliga och andra inte.



I mer än ett års tid har jag gått i något som heter bildterapi. När jag blev föreslagen av min samtalsterapeut att prova det, tyckte jag att det lät förfärligt flummigt. Jag ville veta vad det skulle vara bra för, veta vad det skulle ge rent konkret - ett resultat. Till svar fick jag bl a att vi ofta gömmer oss bakom ord. Jag tror att bildterapi är alldeles fantastiskt bra för oss som är verbala eller som har svårt för att hitta en känsla - som tänker mer än känner.






Jag har gått i grupp, vi är fem personer plus en terapeut som handleder oss. Vi börjar med en liggande avslappningsövning, ibland till musik, ibland utan. Under avslappningen ska man vara uppmärksam på vad som händer inom en, en form, en färg, en bild. Ibland får vi ett tema som man kan spinna på, ibland inte. Efter ca 15 minuters avslappning, går vi in i målarrummet där vi får en stor bit papper (vitt eller brunt/oblekt) som vi nålar upp på väggen. Sen målar vi det som har kommit till oss under avslappningen. Man kan använda akrylfärg eller pastellkritor. Penslar eller svampar. Vi målar kanske 30-45 minuter. Sen pausar vi. Därefter tittar vi, under tystnad, på en bild i taget och ser varje bild som om det var vår egen. Vilka känslor kommer till oss när vi ser en bild? Därefter får var och en i gruppen tala om vad den känner inför bilden, även terapeuten. Man ska alltså inte säga vad man tror att den som målat bilden tänkt eller känt utan vad man själv tänker/känner. Det är jättehäftigt att få höra vad andra känner inför det jag har målat!






Det allra häftigaste är mina egna känslor som kommer upp när jag målar, speciellt när jag släpper prestationskraven. Ofta är det nämligen så att det jag målar skulle jag aldrig klarat att förmedla med ord. Bilden blir som en förklaring till det som är för svårt att säga.





Efter moget övervägande visar jag några av alla bilder jag målat. Det känns bra att visa dem nu. Det här är jag och mina inre bilder. Jag vill skriva detta inlägg för att - om möjligt - ge fler som behöver det, vetskap om behandlingsformen, och ge andra förståelse för att terapi kan ha olika former och fylla olika behov.

Igår bestämde jag mig för att sluta med bloggkoll. Jag har tillbringat för mycket tid framför datorn och det mår jag inte bra av. Det blev som ett tvång att kolla inlägg minst två gånger om dagen. Den tiden kan jag använda till något annat och bättre. Det blir svårt att sluta att hålla sig uppdaterad varje dag på era fina bloggar. Balans - ni vet...

Gör något som du mår bra av idag! Lena

12 kommentarer:

Lilla huset på prärien sa...

Vilken fröjd att få se dina bilder kära! Jag känner massor med känslor bubbla upp när jag tittar på det du har målat... vad fint! Fint på alla olika sätt. Vad härligt att få måla "ur" sig en massa sådär. Det hade jag nog också behövt, eller rättare sagt... det hade jag behövt.

Din bästa och kära.

Mitt i baket.

Hem och Lycka sa...

Underbara bilder och målningar! Jag tecknade mycket förr men precis på huvudet på spiken så slutade jag när min mamma slängde de teckningar jag gjort åt henne på hennes föräldrar. Då tappade jag sugen. Skriv dock inte nåt om det i min blogg eftersom min pappa läser den.. Kram!

latara sa...

Inte meningen att uttrycka mig som en fjortis, men jäklar vad du är cool! :-) Jag blir helt uppslukad av dina texter och när du beskriver bildterapin märker jag hur jag nickar och tänkar att jajamensan, det vore något för alla *ler*

Och så blåögde Sune i förra inlägget, så lik vår ragdoll Hugo! Visst är det sagolikt vackert med krämfärgad päls och blå ögon?

Kram på dig!

Karin

Karin A sa...

Tack för ett inspirerande inlägg! Jag kan riktigt se i dina bilder vad det har betytt för dig. :) För egen del har jag verkligen upptäckt att jag behöver det kreativa skapandet för att klara av det mer teoretiska som jag sysslar med i vanliga fall. Kanske kan man säga att det är en form av egneterapi. Bra att du skriver och ökar kunskapen om en (kanske mindre omtalad?) terapiform!

Insiktsfullt även om bloggkoll! Kram Karin

Ps. You got mail! :)

Sextiotalsvillan sa...

Vilka underbara målningar du gjort. Låter som en bra form att få förmedla de känslor man har inom sig!

Kram Mia

Hanna i Det stora grå huset sa...

Hej Lena!

Först så vill jag tacka för dina fina och stöttande kommentarer. såå uppskattat ska du veta.

Jag tycker att du är jättetuff o modig som visar dina bider, och berättar det du gör. Säkerligen finns det fler i din sits, som detta kanske skulle kunna vara bra för. själv kan jag inte förstå hur man ens skulle kunna rita som du gjort, så himla bra bilder det är. När jag tänker mig in i det du berättar så känner jag att jag skulle låsa mig helt och inte kunna rita alls. Lite av det där; "jag vill inte göra fel", även om det inte finns rätt eller fel... Jag är lite av en kontrollmänniska jag med. Fast det har du nog redan listat ut... :)

Jag önskar dig en finn dag, och önskar dig lycka till med mindre bloggande. Sunt tycker jag att det låter. Själv så kände jag mig så mycket nöjdare dessa dagar som jag inte bloggade. Trots humöret så fick jag så mycket tid till annat. Bloggandet ska ta mindre plats hädanefter.

Stoor kram Hanna

Annika Christensen sa...

Det här var verkligenintressant inlägg. Ser och känner när du visar dina bilder. Det måste kännas skönt när man kommit så långt för det är ett stort steg att visa och berätta.
Ha det riktigt gott och fortsätt och måla.
annika

Skatan sa...

Hej!

Tack för dina värmande rader - du är så välkommen :)

Bildterapi tycker jag låter så spännande. Kände en gång en klok kvinna som var utbildad psykolog och som arbetade med just en sådan terapiform.

Kul med människor som är öppna för att pröva det annorlunda och därmed riskera att möta det spännande och oväntade! Heja :)

/Anna

Karin sa...

Hej!

Vilket härligt inlägg om något svårt. Det måste vara en av de bättre formerna. Jag förstår att det känns skönt när du målat och kännt efter! Tack för att du delade med dig, jag är jätteglad för att ha fått läsa detta!

Mina ljus! Jag har bara lagt löven runt och virat snöret. Inget klister behövs!

Lycka till och tack igen!

Många kramar
Karin

Gúa sa...

Min kära Lena!
Din blogg är underbar!...OK!
Jag stannar upp härinne och ger mig tid att andas ut, på riktigt!
Skit i inredningen och ändra ingenting!!!
Som detta inlägg. Det gav mig svar på massa frågor som jag har haft gällande just bildterapi.
TACK!
Och det att du valt bort bloggkoll, gör mig ännu säkrare i saken att inte börja använda det. Har funderat på det en tid, men känt att det blir nog för mycket för mitt lilla sinne..:)

Och tack för dina varma ord hos mig alltid! Jag blir så himla glad..:)

Ha det bäst...alltid och må gott! Det är det enda som spelar roll!
Största kramen min är din!
hoppas vi träffas snart!
Kraaaaaaam...

Lallis - liv och leverne sa...

Du har en jättefin och mysig blogg och dina bilder ger något när man ser dem!
Kommer gärna igen.
KRam Lallis

Tidsmästarinnan sa...

Hej där Lena,
vad intressant att få veta mer om bildterapi, det verkar jättespännande, men jag kan tänka mig att det skulle ta ett par gånger innan man verkligen kunde göra det på "rätt" sätt, om du förstår hur jag menar? Tack så mycket för att du visade dina bilder och berättade!

Stor kram
Susanne