Att se det stora i det lilla...

har jag ägnat de senaste dagarna åt. Några dagar hemifrån, i självpåtagen ensamhet, var vad jag kände att jag behövde. Det blev långa, långsamma, promenader i det helt otroliga höstvädret som vi välsignades med här på västkusten! I stugan har vi ingen TV så här års, så de kolsvarta kvällarna välkomnades med massor av stearin- och värmeljus. Det behövdes faktiskt för att hålla kylan borta.

Det gick ju bara inte att lämna kameran hemma i det vackra vädret så här bjuder jag på ett urval av mina Hallandsbilder.

Ugglarp

Vindpinad tall

Är detta små hängmattor för spindlar?

Det finns hur många som helst!

Strandängar

Daggfyllt lupinblad

Plats för känslor och tankar

Titta på havet - det försvinner!

Skönhet

Jag har så svårt för att bara vara, att göra ingenting. Far alltid omkring och plockar eller läser eller bakar eller sopar eller... Jag har helt enkelt myror i brallan. Har alltid önskat att jag skulle kunna lägga mig och somna på en minut som min syster kan och som min käre make kan. Men inte jag inte - minsta lilla distraktion så måste jag kolla - så att jag inte missar något!

Så jag har funderat på det - måste det nödvändigtvis vara negativt att vara en Duracellkanin? Naturligtvis kan jag förstå att vissa tycker att det är irriterande med människor som alltid är på språng, men jag tror ju att alla sorter behövs. Vad säger ni? Tänker ni på sånt här, alltså på hur olika vi är och att alla har sin plats i tillvaron? Jag försöker hitta någon formel för hur man kan vara den här människotypen och ändå finna ett sätt att hitta lugnet. Jag är supertacksam för alla tips jag kan få!

Förresten tror jag att många bloggare är som jag, speciellt när jag konstaterade att jag hade missat 71 inlägg sedan i tisdags morse! Herre min skapare vad det bloggas i stugorna...

Kramar från Lena