Nu är det dags, tror jag...

Välkommen hit!

Jag tänker på när jag gick till min allra första skoldag. En kallsvettig liten hand i mammas trygga, varma. Fjärilar i magen och den där nervösgråten som bubblade i magen. Osäker, blyg, rädd för att göra fel.

Ibland är det skönt att vara vuxen. För även om jag känner några av de här symptomen nu när jag ska skriva mitt allra första blogginlägg, så vet jag ju att det är inte så farligt. Rom byggdes inte på en dag.

Jag har varit en mycket flitig läsare av inredningsbloggar och blandade bloggar sedan i våras. Jag har bidat min tid och fått mina favoriter. Sakta men säkert har jag förstått att jag också vill vara med och dela den fina gemenskap som verkar finnas i bloggvärlden. Man är snäll mot varandra, man delar med sig av sin vardag på olika sätt. Man entusiasmerar varandra och får fina tips på allt mellan himmel och jord. Vissa får till och med riktiga nya vänner.

Det har varit så rörigt i mitt liv, ganska länge. Men här om dagen hände något som gör att jag känner att jag kan börja på något nytt. Det där nya vet jag inte så mycket om. Jag bara känner och anar. Därför känns det helt rätt att börja blogga nu.

Min kära vän Jenny, med bloggen Lilla huset på prärien, har varit en ivrig påhejare. Hon är min ständiga inspiratör så våra utflykter och infall kommer ni att få läsa om ofta.

Det får nog bli allt för idag. Nu ska jag se hur jag klarar att lägga in bilder!

På återseende, hoppas jag!

/Lena